Råd för män om kvinnor

Kvinnor och män ser ibland lite olika saker i spegeln. Igår kväll diskuterade jag och min fru det ena och det andra. Efter en stund kom vi in på ett ämne gällande eutanasi (dödshjälp). Jag sade till min fru: – Om det någon gång händer mig något så tillåt inte att jag blir liggande raklång med näring från en flaska. För män handlar det om att försörja och försvara en familj, för kvinnor i första hand om att ta hand om sina barn och i andra hand sin man. Men vi har också en dålig sida i vår natur. För män är det begäret att ha sex med många kvinnor, för kvinnor är det begäret att ha sex med män med hög status (så kallad hypergami). Råd om hur män och kvinnor har olika sätt att kommunicera i relationer. ... Var inte rädd för att tala om för honom vad som fungerar för dig - berättar för honom att allt är bra bara kommer att leda till honom att ge dig mer av samma. Vilket kan vara mindre än idealisk. Kvinnor och män fondsparar relativt lika. 27% av männen har fondsparande i lågprisfonder, jämfört med 30% hos kvinnorna. Avanzas sparekonom ger råd till män & kvinnor Diskussionen om olika restriktioner gällde en skillnad på ett par år, till exempel att gränsen skulle ligga på 70 år för män och 72 år för kvinnor. Men det blir ett komplicerat budskap, enligt Anders Tegnell, som menar att det gäller att kommunicera klara budskap som kan hålla över tid. Den genomsnittliga pensionen för kvinnor var 12 000 kronor per månad efter skatt (2018). Det är 5 000 kronor mindre än den genomsnittliga pensionen för män. Enligt en ny undersökning är det bara 13 procent av kvinnorna som uppger att de skulle klara sig på den genomsnittliga pensionen för kvinnor. Både män och kvinnor kan drabbas av urinvägsinfektion, men det är långt vanligare för den sistnämnda. Förutom att det är besvärande och smärtsamt kan det vara potentiellt farligt. Enligt sajten Netdoktor finns flera faktorer som spelar in. En förklaring är att urinröret är kortare hos kvinnor än hos män. Uppsalapoeten Anna Maria Lenngren (1754 – 1817) är känd för dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den består av 33 fyrradiga jambiska strofer som rimmar abab. Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i… Offra något för henne. För det flesta kvinnor är det ett kärleksbevis om du har gett upp något eller gjort något du inte vill för hennes skull. Vi gör det för er hela tiden. Katja 31, Partille Män skulle veta att kvinnors känsloliv som påverkar vårt humör och vårt sexliv är som månen; det skiftar hela tiden. Kvinnor ska ha råd att dumpa sina män För dyrt med en egen etta – tvingas stanna Publicerad: 13 september 2018 kl. 15.46 Uppdaterad: 14 september 2018 kl. 09.25

Sylian (MP) håller tal i Stockholm

2020.07.09 18:29 SylianRiksdagen Sylian (MP) håller tal i Stockholm

Sylian Stenberg, språkrör för Miljöpartiet, håller tal på Sergels Torg i Stockholm.
Det har länge funnits en viss skepticism mot Stockholm, Sveriges största stad och huvudstad. ”Stockholmare” används ibland som glåpord, ni kallas för dryga, arroganta, och självupptagna. Jag tror den bilden är missvisande och fördomsfull. Schism mellan landsbygd och storstad är skadlig och onödig, vi tjänar alla på samarbete och gemenskap. Stockholmare har länge visat att stort intresse för en miljövänlig och feministisk politik. Miljöpartiet är ett parti som öppet står upp för grön politik som ska fungera både på landsbygd och i storstäder. Vi är också ett socialistisk feministiskt parti, vilket är den form av feminism som ser hur klassrelationer spelar in på det patriarkala förtrycket. Intersektionalitet är viktigt, inklusive klass, att ignorera klassfrågan i feminism leder till en tunn feminism, där större fokus läggs på att öka antalet kvinnliga chefer istället för att hjälpa arbetarklassens kvinnor och icke-binära. Vi står upp för HBTQ-rättigheter och intressen, Stockholm har en stolt tradition av att fira Pride, men vi har fortfarande mycket kvar att göra för att skapa ett mer rättvist och fritt samhälle för HBTQ-personer. Även män skadas av patriarkatet och toxisk maskulinitet.
Vad menar vi när vi pratar om patriarkatet? Ett patriarkat kan vara ett system där män har makten. I Sverige är det uppenbart att vi ej längre har ett fullständigt patriarkat där män har all makt. Patriarkatet kan också ses som ett hierarkiskt system av sociala strukturer, som systematiskt innebär att män får makt över kvinnors liv, och att män sätts över kvinnor. Detta kan vara mer subtilt och ske genom exempelvis könsnormer och maktstrukturer. Det finns många patriarkala strukturer i Sverige, vi kan exempelvis se att när kvinnor blir majoritet i en yrkeskategori så försämras löneutvecklingen och yrkets sociala status, se exempelvis grundskolelärare, vars löneutveckling och status försämrats genom tidens gång. När män var i majoritet var både status och lön relativt bättre än nu. Vi kan också se hur både kvinnor och män förväntas leva efter könsnormer, och människor som sticker ut möts ofta av hån. Dessa strukturer skadar väldigt många, speciellt de som inte vill eller kan leva upp till normerna. Toxisk maskulinitet är en annan aspekt av detta. Det är en ofta missförstådd term, men den är etablerad inom den akademiska världen, och innebär inte att all maskulinitet är toxisk. Nej, istället fokuserar den på delar av den normativa maskuliniteten som tenderar att vara toxisk. Vi kan exempelvis se hur manlighetsnormer kan leda till homofobi och misogyni. Toxisk maskulinitet påverkar alla, kvinnor, män, icke-binära. Det är viktigt att kritisera normer och att arbeta för att människor ska ha större frihet att leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar andra. Miljöpartiet är ett intersektionellt, feministiskt parti, socialistisk feminism. Vi ser skadliga strukturer, kritiserar dem, och kommer med politiska förslag för främja positiv förändring.
Stockholm har fler svåra problem än bara patriarkatet och toxisk maskulinitet. Ett stort är bostadsbristen. Vi behöver göra mer för att bekämpa bostadsbristen, vi behöver fler miljövänliga hyresrätter, som vanligt folk har råd med. Marknadshyror föreslås ibland, men det är ett dåligt alternativ, då det skulle leda till kraftigt höjda hyror, vilket skadar arbetarklassen och leder till kraftigt ökade klassklyftor. Vi behöver en bostadsmarknad för alla, inte bara de rika! Miljöpartiet ser problem i dagens bostadspolitik, och Stockholm är kanske den mest utsatta staden. Vi ser Stockholms problem och tar dem på allvar, det kan jag garantera er.
Stockholm är en fantastisk stad. Det är på tiden att fler talar om hur både storstäder och landsbygd är viktiga, Miljöpartiet står upp för båda! Vi tror på en bättre framtid, där människor har trygga bostäder istället för att hyra i andra hand, och på en feministisk framtid där människor lättare kan välja att bryta mot normer. Miljöpartiet är en röst för en friare och bättre framtid.
*Publiken applåderar. *
submitted by SylianRiksdagen to ModellMedia [link] [comments]


2019.11.01 01:11 CissG Efter ca 20 år - Singel. Snygg. Sugen

Ok gott folk, jag behöver verkligen hjälp. Jag behöver få bra råd kring nästa steg i mitt liv. Här kommer det:
Jag är en kvinna på 35 år. Jag och min man har varit tillsammans nästan 20 år. Vi har barn ihop, de är i skolåldern.
Jag har endast haft sex med denna man, aldrig varit med någon annan längre än att kyssas (och det var förstås innan vi blev tillsammans).
Under alla våra år så har det varit jag som kämpat för vårat förhållande, alltid jag som föreslagit aktiviteter och alltid jag som fått "krypa" tillbaka efter gräl. Min kärlek till min man har varit bottenlös till den milda grad att jag tillåtit honom att behandla mig hur illa han än vill, något han utnyttjat maximalt.
Men något mycket besynnerligt har hänt...
Efter vårat senaste gräl har jag fullkomligt förlorat all vilja till att fortsätta livet med honom. Detta har jag ALDRIG känt förr.
Och jag är så otroligt sugen på att vara med andra. Jag vill ha kravlöst sex. Det finns en speciell person som jag tänker på dagligen. En man som jag tror är attraherad av mig med.
Jag är bara så otroligt osäker på mig själv. Till saken hör att jag är väl medveten om att jag ser väldigt bra ut. Jag vet att det låter... tja...som det låter helt enkelt. Men det är sant, jag får DAGLIGEN kommentarer och blickar från män (och ibland kvinnor!) angående mitt utseende, män som skriver på sociala medier osv förekommer också i princip dagligen. Och i min hjärna tänker jag att "visst, jag ser väldigt bra ut, men så fort de får lära känna mig kommer de att sticka illa kvickt"Jag tänker hela tiden att ingen någonsin kommer att tycka att jag är intressant, smart eller rolig nog att vilja vara tillsammans med och då tänker jag att "ok, men endast sex och inget mer..."
Men hur?? Hur gör man?? Med ovannämnda mannen exempelvis, hur får jag honom att se att jag är intresserad?? Och vad gör man sen? Som sagt, tror verkligen att han är attraherad av mig, det märks ganska tydligt, han har nog dock trott att jag och min man fortfarande är tillsammans
Snälla hjälp mig, kom med råd och tips. Jag tar vad som helst!!
Ps. Jag och min man har inte haft sex på över ett år så ni förstår min... Ja, låt oss kalla det för motivation... :-)
submitted by CissG to sweden [link] [comments]


2019.08.27 18:41 kastabort112233 Hur går man från att bara dejta till att vara i ett förhållande?

Hej Sweddit. Att jag vänder mig hit för relationstips känns en smula otippat, men jag har ändå hängt här ganska länge och det dyker upp en del väldigt kloka personer ibland, så jag tar den chansen. Har sökt en del på internet också men blir inte riktigt klok, och många såna där dejtingtipssidor har inte samma möjlighet till diskussion och frågor som reddit. Eller så är de skrivna av sliskiga "PUAs".
Jag har dejtat en del innan, inte jättelite, inte jättemycket. En del tjejer har jag varit med även utan att dejta. Men jag har aldrig varit i ett förhållande. Ibland har jag inte varit intresserad av det, men ofta har jag inte lyckats nå det stadiet i mina relationer. Varför, det vet jag inte riktigt. Det sägs att man måste ha liknande riktning i livet, "core values", och så vidare. Men hur når man dit? Det känns ofta som att jag kanske träffar en tjej i kanske månad, för att det sedan dör ut, utan att få ett ordentligt grepp om vem personen är. Jag tror inte det är för att jag är för klängig eller någon som är en sån där som söker en relation enbart för att fylla något som saknas inom en. Jag har varit med om mycket de senaste åren, mist en av mina föräldrar, och flera nära släktingar. Jag mår trots det bra, och även om jag ibland känner sorg och alltid kommer att sakna dem så bär jag dem med mig i tankarna med värme. Jag har hittat min livspassion som jag utbildar mig till, i den mån man kan ha det vid 23 års ålder, och även flera intressen som jag har på sidan av. Jag mår bättre än jag någonsin gjort och det känns som att jag har en riktning i mitt liv.
Jag mår bra med mig själv. Jag kan bara inte navigera den här biten. Det är främmande för mig. Finns det några kloka och livserfarna män och kvinnor här som har några råd?
submitted by kastabort112233 to sweden [link] [comments]


2016.12.21 16:28 vonadler [HPSA] Merkantilism i Sverige

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Här kan du läsa tidigare HPSAer.
Det var ett tag sedan sist, så det är nog dags nu. Det ska handla om merkantilism i Sverige.
För de som inte riktigt har koll på sin ekonomiska historia så är merkantilismen en ekonomisk teori som föregick marknadsliberalismen. Merkantilisterna trodde på ädelmetallers inneboende naturliga värde och att öka tillgången på dem var att öka sin rikedom. Därför skulle ett land försöka importera så lite som möjligt och exportera så mycket som möjligt för att öka sin tillgång på ädelmetaller (som användes för som betalningsmedel i form av guld- och silvermynt). En stark stat som kunde upprätthålla tullar och med ekonomiska incitament (tullar och subventioner) och tydliga lagar och regler få handeln att gå den väg man ville var förstås nödvändigt, liksom en stark vapenmakt som kunde försvara landets ekonomiska intressen. Merkantilismen dominerade under den tidiga moderna perioden, ungefär från 1500-1800.
För moderna ögon kunde merkantilismen ta sig väldigt fåniga uttryck och idag ska vi titta på några av dem. Många av förbuden, tullarna och subventionerna ska också ses i samband med tidens politik och tankegods, med vilka de var intimt sammanvävda.
Kaffe var tidigt populärt i Sverige, då Karl XII och hans soldater tog med sig det hem till Sverige efter att ha lärt sig dricka det under tiden i Bender, numera Moldavien, då Ottomanska Riket. Importen var ju dålig enligt merkantilismen, så vid 1756 års riksdag infördes förbud, och Stockholms c:a 50 kaffehus fick stänga. Bondeståndet, argt efter att borgarståndet gått med på sekreta utskottets linje om förbud för husbehovsbränning (för att ge staten monopol på destillerandet av brännvin) drev linjen delvis för att hämnas. 1769 ersattes förbudet med en tull, men 1794–1796, 1799–1802 och 1817–1823 rådde återigen förbud mot kaffe. Brott straffades med böter.
På 1600-talet infördes förbud för medlemmar av borgarståndet att bära spets och pärlor, huvudsakligen för att minska importen av utländska lyxresurser, men också för att de allt mer ekonomiskt starka borgarfruarna plötsligt kunde klä sig lika fint som fina adelsfröknar, och drev upp priset på lyxartiklar så att en del av de mindre bemedlade i adeln inte riktigt hade råd med dem. Förbudet blev ett misslyckande, då särskilt de tyska borgarfruarna öppet trotsade lagarna och gick med spets och pärlor. När de kallades till förhör vägrade de helt enkelt att inställa sig, varvid myndigheterna tycks ha tyckt att det var alldeles för pinsamt att hämta redliga borgarfruar med vapenmakt och släppte det hela.
Riksdagen 1731 var en av de som gick allra längst vad gällde försöken att reglera mode. Man bestämde helt enkelt att det nuvarande manliga modet skulle gälla och bad Hennes Majestät Drottningen Ulrika Eleonora att ta fram ett lämpligt mode för kvinnor som sedan skulle vara för evigt. Böter för någon som ändrade i ett plagg, befintligt eller nytt, skulle bara 400 daler silvermynt, vilket blir 39 278 kr (med konsumentprisindex) eller 736 002 kr (om man räknar antalet timmar en arbetare behövde arbeta då för att få ihop summan och hur mycket han skulle få om han arbetade samma tid idag). Samtidigt passade man på att förbjuda utländska möbler och biljard, då det liksom utländskt mode inspirerade till olutheranskt slösande av tid och pengar. Debatten gick hög, och Landshövding Wrangel menade att det var bättre att ungdomen spelade biljard än att de satt i en källare och söp och Major Wrede påpekade att det vore synd att förbjuda biljard, då det var ett ädelt spel. Men Generalmajor Lagercrona ansåg att syndfullt spel och dobbel skulle leda till vrede och aggressioner. Major Wrede undrade då om de inte skulle förbjuda källare också?
På 1680-talet gjordes envetna försök att göra Stockholm till ett center för sidenproduktion och -handel. Sommaren 1687 kom två armeniska köpmän till Stockholm med ett lager råsilke av rätt usel kvalitét. Karl XI såg en möjlighet att göra Stockholm till ett center för sidenhandel och -produktion och försökte förmå Stockholms köpmän att sätta igång en produktion, något som misslyckades tills magistraten helt enkelt tvingades med kunglig order att köpa silket till högre pris än armenerna krävt (i hopp om att andra skulle följa efter när de hörde om priserna och Stockholm bli handelscentrum för siden). Eftersom Danmark just då var indraget i konflikt och därmed var blockerat av Nederländerna kunde Stockholm rekrytera ett 50-tal franska och nederländska sidenvävare från de kungliga danska sidenmanufakturierna i Köpenhamn, då de saknade råsilke att arbeta med på grund av blockaden. Dessas resa betalades av Stockholms stad och ett större faktori för tvättning, färgning och vävning av siden inrättades på Södermalm i ett flertal olika lokaler (däribland Södra Stadshuset, idag Stadsmuseet). Man gjrode sitt bästa för att framställa avancerade mönster och köpte in guld att väva in i tyget, men allt för intet. Råmaterialet var inte av bästa kvalitét, verksamheten drogs med problem och fick inte fram tyger av samma kvalitét som det som kunde levereras av det nederländska Ostindiska Kompaniet. Trots att hovet aktivt stödköpte siden och både import av och bärandet av kläder av importerat siden förbjöds lyckades man aldrig gå med vinst. Drömmarna om Stockholm som en sidenmetropol dog i pesten 1710, då de flesta rika stockholmare lämnade staden för att fly sjukdomarna och tillverkningen lades ned.
Den nationala dräkten var ett våldsamt impopulärt försök att införa en slags civil uniform för hovet och statliga tjänstemän, inklusive byråkrater, domare och diplomater. Genom att tillverka kläder av varor som fanns i landet skulle importen strypas. Resultatet var tyvärr mest att svenska tjänstemän blev utskrattade utomlands, särskilt de som var lite fläskiga, då dräkten inte alls såg bra ut på män med rondör.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2016.04.14 12:40 Moser5000 Käbblet med r/The_Donald börjar bli patetiskt - inse att de faktiskt har rätt i sak.

Sverige är knappast vad det en gång var. Vi gillar att slå oss för bröstet och konstatera att vi minsann är bäst, att vår välfärd är bäst, att vårt land är bäst (för man ens säga det längre utan att bli kallad rasist!?), men ärligt talat nu: dagens Sverige är knappast något man ska vara stolt över eller ens försvara för den delen.
Vi är ett av de länder som ligger i absoluta toppen när det kommer till våldtäktecapita. Ja, man kan tolka siffrorna på olika sätt, ja vi i Sverige kanske är mer benägna att anmäla, ja vi i Sverige kanske har strängare definition av våldtäkt. Men, oavsett hur man räknar så har våldtäkterna skjutit i höjden på senare år. Samma sak med grova våldsbrott och kränkningar. Fanns begreppet "gruppvåldtäkt" ens för 50 år sen?
Svenska skolan är ett skämt och sjunker som en sten i alla tänkbara mätningar. På väldigt kort tid har vi gått från att ha en av de bästa utbildningssystemen bland I-länder, till att nu ligga i botten - i nivå med vissa U-länder. Vi måste tydligen anställa 90 000 lärare de kommande 3 åren samtidigt som man nu skär 1 miljard från skolbudgeten.
Vi har en gigantisk bostadsbrist och bostadsbubbla som kommer leda till extrema problem inom väldigt snar framtid. På många håll i landet får du knappt en sunkig etta för 1 miljon SEK. Sverige måste bygga 700 000 lägenheter fram till 2020 (rätta mig om jag har fel) för att bara ligga någorlunda i fas. Vart ska alla dessa pengar komma från?
Lena Melin skrev i sin nu ökända propagandakrönika följande:
336 miljarder. Så mycket kostar flyktingarna staten under de närmaste fem åren. Läskigt mycket? Lugn, vi har råd.
Handen på hjärtat nu, har vi verkligen det? Trots att vi nu befinner oss i en högkonjunktur så har vi minusränta. Trots att vi ett av världens högsta skattetryck så fungerar alla samhällsfunktioner mycket sämre än vad som är rimligt. Trots att vi är "så rika" så har svenska folket tillsammans 3500 miljarder i skuld - mestadels inlåst i bubbeltillgångar såsom bostäder.
Utgiftsposten för migration är nu större än försvaret, större än skolan, större än vård och omsorg. Är det rimligt? Är det något att vara stolt över? Kostnaderna har absolut exploderat de senaste åren, och vad får vi ut av det? Vi får kaos i skolorna, överbelastad sjukvård, bostadsbrist, religiös extremism, skottlossningar, gruppvåldtäkter, bestialiska knivdåd - vi betalar för att få ett otryggare, sämre, fattigare, våldsammare samhälle. Dessutom så är kostnaden 336 miljarder en försköning bortom denna värld. 336 miljarder är vad det initiala mottagandet kostar - pappersvändning, etableringsbidrag, asylboendeplacering osv. Kostnaderna för sjukvård, skola, polis, låtsasjobb sen när de ska "etableras" i kommunerna? Det talar man tyst om. Dessutom så gäller detta bara de som kommer fram till 2020 - vi har utöver detta över en miljon personer som redan bor här och har rätt till bidrag, skola, sjukvård, bostad etc etc. Vad är kostnaden för alla dessa?
Dagens Sverige huserar hundratals (kanske tusentals?) terrorister. Bara i Borås har man kartlagt 100 st, hur många finns det i övriga landet? Hur många pedofiler, våldtäktsmän, mördare, fifflare har vi släppt in genom åren? Vi har ingen koll på vilka det är som kommer hit, vi litar blint på vad de säger, den som uttrycker minsta kritik eller ifrågasätter blir direkt stämplad som hatande rasist.
Ni kan sitta hela dagen och posta fuktiga memes om hur grymt Sverige är, men tids nog måste ni erkänna för er själva att Sverige inte längre är det land som ni romantiserar om. Sverige är inte längre välfärd, Volvo, demokrati, yttrandefrihet, samanhållen befolkning med gemensamma värderingar - dagens Sverige är regressiv liberalism, extremfeminism, betongghetton, segregering, religiös extremism, splittringar, åsiktsförtryck och väldigt snart en totalkraschad ekonomi och välfärd.
Sluta blunda för verkligheten. Sverige är snart ett kaosartat land i samma klass som Syrien. Det kanske låter helt otroligt idag, men hade du beskrivit dagens Sverige för någon i början av 2000-talet eller tidigare så hade de skrattat åt dig. "Vadå, menar du att vi kommer ha hundratals terrorister boendes här? Menar du att vi kommer betala 1 miljon per person och år till vuxna män som utger sig för att vara barn? Menar du att det system som vi slitit i flera generationer för att bygga upp bara kommer vara till för att försörja främmande människor som spottar på vårt land och vill oss illa? Menar du att kvinnor knappt kan vara ute utan att trackasseras av främmande män? Menar du att man blir stämplad som rasist och anmäld för hatbrott bara om man säger negerboll?"
Landet fullständigt plundras och skuldsätts i generationer av giriga politiker, bankirer, rikskapitalister och andra skojare. Vad gör vi? Vi tittar på Let´s Dance och ojjar oss över att allt är så rasistiskt, trots att vi bor i förmodligen världens mest toleranta land. Dags att vakna och se vad som håller på att hända.
submitted by Moser5000 to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


2014.02.12 13:08 faffri Sammanställning av medlemmarna i /r/karlstad

Nu har det gått en vecka sedan undersökningen om subredditens medlemmar publicerades och tänkte presentera resultaten här.
Demografi
Totalt har 24 stycken (inklusive mig själv) svarat på undersökningen. Den genomsnittlige besökaren fyller i år 24 år, DVS är född 1990. Medianvärdet är också det 1990. De som svarat är födda mellan 1980 och 1998.
Lite tabeller
Enligt tabellerna ovan är vi minst sagt en mansdominerad grupp. 96% män och 4% kvinnor som i detta fall endast representeras av en enda kvinna som svarade på undersökningen. Inte helt oväntat är de flesta födda i Karlstad eller i övriga Värmland. Omkring en tredjedel härstammar från platser utanför Värmland. Vi kan se en liknande fördelning när det gäller uppväxt med skillnaden att fler är uppväxta i övriga Värmland och sedan flyttat in i Karlstad senare i livet. Tycker det är intressant att en tredjedel av de nuvarande medlemmarna bor utanför Värmlands gränser och att endast hälften faktiskt bor i Karlstad nu.
Vad anser /karlstad om Karlstad?
Tabell över besökta platser
Procentenheterna är lite missvisande eftersom att man kunde välja flera alternativ. 24 är det högsta resultatet eftersom att det är antalet svarande. Endast Bergviks Köpcenter är den plats på listan som samtliga har besökt. De flesta har besökt de flesta platserna med undantag för Innebandyhallarna som ligger ganska lågt. Även Molkom och NWT-huset är lite mindre besökt.
Positiva och negativa åsikter om staden fanns det en del. Jag presenterar här en sammanställning av vad som skickades in.
Positivt
Negativt
Vilket innehåll förväntas i /karlstad?
Tabeller
Hälften av de svarande vill att innehåll från hela Värmland ska accepteras. Nästan lika många vill begränsa innehållet till Karlstads grannkommuner medans endast 8% vill att innehållet endast ska beröra Karlstad. Förslagsvis förbjuds inte innehåll från övriga Värmland i nuläget samtidigt som innehåll specifikt relaterat till Karlstad föredras. Om vi eventuellt växer ganska mycket mer kan det dock bli aktuellt att begränsa innehållet i denna subreddit och kanske skapa en sub specifikt för Värmland. Lämna gärna era tankar på detta!
Vad vill vi då se för innehåll här? Allmännyttig information, Information om konserter och andra evenemang, Småintressanta fakta om staden, bilder samt Tips och råd är det som de flesta vill se. Ungefär hälften vill se sport och politik. Hälften vill även möta andra redditörer kopplade till sen subreddit. Tävlingar och ordvitsar är i nuläget mindre önskvärda.
Livets viktiga frågor
Tabeller
Ja i brist på annat kom även dessa två frågor med. Visst kunde man förvänta sig att Färjestad skulle vara mer populära än Boltic men lite synd om Boltic får man väl tycka att det är. Kan möjligtvis finnas en koppling till den tredjedel som anser att båda suger och den tredjedel som är födda/uppväxta utanför Värmland. Slutligen kan man undra varför Strindberg och Janne Flash ska jämföras? Ja det är en bra fråga som jag själv inte riktigt kan svara på men jag vet att de som svarat på undersökningen i regel föredrar Strindberg, så nu vet vi det i alla fall.
Avslutning
Kul att att såpass många svarade på undersökningen. Är väl knappast en representativ undersökning men ger väl förhoppningsvis en hyfsad bild av medlemmarna här. Förhoppningsvis kan detta ge en bild av vilket innehåll vi vill ha på denna subreddit. Kommentera gärna resultaten nedan eller ställ frågor om ni har några!
submitted by faffri to karlstad [link] [comments]


Hur män ska behandla kvinnor! 37. DAGENS RÅD - Hijab (slöjan) KVINNA - EN TUTORIAL (tips och råd från msn livsstil) Hudvård för män - Stilskola för män Män som näthatar kvinnor - YouTube Sånger För Kvinnor och Män - 20 Orgasmernas Sång Män antastar kvinnor på asylboende. Droger och mordförsök Sånger om Kvinnor - Den Ensamma Mamman I Traversen

8 vanliga hälsoproblem som oftare drabbar kvinnor - Expressen

  1. Hur män ska behandla kvinnor!
  2. 37. DAGENS RÅD - Hijab (slöjan)
  3. KVINNA - EN TUTORIAL (tips och råd från msn livsstil)
  4. Hudvård för män - Stilskola för män
  5. Män som näthatar kvinnor - YouTube
  6. Sånger För Kvinnor och Män - 20 Orgasmernas Sång
  7. Män antastar kvinnor på asylboende. Droger och mordförsök
  8. Sånger om Kvinnor - Den Ensamma Mamman I Traversen

För er som läst i ett eller annat populärt kvinnomagasin att män faktiskt tänder på kvinnor med lite 'attityd', så kunde det inte vara längre från sanningen. 'De berättar bland annat om män som har antastat kvinnor i offentliga utrymmen, om kvinnor som har fått höra kränkande kommentarer om sina kläder och om män som har försökt att ta sig in ... From Ljudspår LP 'Sånger För Kvinnor och Män - Kärleksföreställningen' 1974. Ett litet urval av alla mail och kommentarer som Jenny, Åsa, Titti, Anna-Klara, My, Fridah, Andrea, Lisa, Sanna, Ann-Charlotte, Maria och Karin fått genom åren. En videoblogg om hur män ska behandla oss kvinnor. Jag är så jävla fucking trött på män som inte kan respektera oss kvinnor! Hudvårdsrutin för män skiljer sig inte så mycket från den för kvinnor men vi kan behöva lite fetare, lite mer djuprengörande produkter som innehåller acitylcalicylsyra, mjölksyra eller ... Sånger om kvinnor är ett musikalbum som spelades in i november 1971. LP-skivan, som utgavs på skivbolaget MNW (skivnummer MNW 23P), innehåller flera av den s... 57:16 Och de män och de kvinnor som skänker av sitt åt de behövande och [på så sätt] ger Gud ett fullgott lån, skall få det mångdubbla tillbaka och därtill en frikostig belöning ...